ohlssonsiamsterdam.blogg.se

Dagbok för våra år i Amsterdam & London.

Sk*tvecka – vädermässigt alltså

Publicerad 2017-12-17 18:24:00 i Allmänt

Micke skrev ju i måndags vilket himla skitväder vi kom hem till efter våra sköna Altea-dagar. Måndagen var en av de värsta jag behövt gå till eller ifrån jobbet från. Regnet vräkte ner och det blåste så paraplyet vände sig flera gånger.

Och helt plötsligt var den där 15-minuterspromenaden från båten till jobbet en plåga av värsta sorten. Faktiskt kollade jag efter lediga taxibilar och hade det bara kommit en hade jag absolut stoppat den. Men såklart kom det inga lediga bilar, däremot passerade många bilar med passagerare som precis som jag vill undvika att bli dyngsur på morgonkvisten.

Vädermässigt har det sen varit fram och tillbaka hela tiden. Men en av morgnarna var det i alla fall jättefint och klart väder och jag lyckades fånga den fina månskäran till höger om det nybyggda huset på andra sidan floden.

 

Måndag kväll var det julmiddag med ledningsgruppen. Vi hade fått ett eget rum på en närbelägen pub ”Pig & Goose” där vi serverades klassisk engelsk julmiddag. De flesta hade såklart valt kalkon och till dem hörde även jag. Och den var verkligen jättegod. Med tillbehör som brysselkål, palsternacka och de otroligt goda ugnsbakade potatisarna som när julen kommer får stekas i ”goose fat”. Låter ju inget gott jag vet, men ni skulle bara veta!!!!! Krispiga potatisar som är mjuka inuti. Har hittat ett Jamie Oliver recept på dem som jag absolut ska testa nån gång.

Och apropå Jamie så kommer hans senaste bok (utkom i augusti) att ligga i paketen/julklapparna till mina ”team members”. Och inte för att klaga men varför köpte jag inte lite te i år också (de fick te och lite choklad förra året) för gissa om det är tungt att bära 7 kokböcker uppför backen till jobbet!!!!! (Ja jag vet jag borde fått dem levererade till jobbet istället för hem, men jag ville ju slå in dem i julpapper.)

 

I övrigt har veckan på jobbet varit ganska lugn, ett månadsskifte är just avslutat och nu laddat vi upp inför årsskiftet med allt vad det innebär. Inte minst att åter få besök av externrevisorerna……

I fredags hade vi The Official Christmas Jumper Day här i UK. Det är en organisation som samlar in pengar till behövande barn och det har varit så mycket hemska bilder på TV om svältande barn. Hur som helst gick den här dagen ut på att man samlar in pengar till organisationen Save the Children och så klär man sig i sin allra ”finaste” jultröja på jobbet på fredagen.

Klart att banken och Heartwood ställde upp på det här och så här fina var delar av personalen när vi tog ett gruppfoto.

 

Micke och jag har självklart också skaffat oss varsin jultröja. Min lite mer ”sofistikerad” med lite bling och ”bubbel” medan Micke kör den mer nyklassiska varianten.

 

Lugnt på jobbet innebar också att jag i fredags tog några minuters längre lunch och gick upp till Covent Garden för att fixa de sista grejorna till julens hemresa. Covent Garden är alltid full med folk och det är inte mindre så här års, men jag förstår att det drar. Det är en speciell känsla där med alla människor, uppträdanden och så här års jättefina juldekorationer.

 

I fredags när jag kom hem satt vi och slötittade lite på nyheterna innan middagen så fick vi se ett inslag från Olympia (den stora gamla ”mässhallen” som inte ligger mer än två hållplatser härifrån). Det var den årligen återkommande Olympia London International Horse Show som vi varit så sugna på att besöka. Vi såg att det var där redan förra året men då var det för sent när vi väl kom på det.
Nu hade jag sett det här redan för några veckor sen men när jag kollade på nätet var det bara ståplatser kvar att köpa.

Men nu tog jag ändå en chansning igår morse (lördag) och ringde till dem och se – då fanns det lite biljetter kvar. Så vi bokade eftermiddagsföreställningen dvs kvart i ett fram till kl fem. Så det blev helt plötsligt till att lägga på en rem med att hinna med bäddning, dusch och sen iväg till Sainsbury för att handla ingredienserna till helgmaten.

Det var precis så vi hann hem och slänga in varorna i kylen innan det var dags att dra iväg.

Olympia ligger bara två hållplatser med Overground från där vi bor så det är ingen lång resa och tåget stannar precis utanför ”arenan” där våra biljetter låg och väntade i Box Office.

Massor av folk och doften av spån och häst nådde våra näsborrar så fort vi steg in. Vi köpte en öl ett glas vin och två små påsar chips (det blev vår lunch) innan vi letade upp våra platser. Eftersom jag köpt ”grisen i säcken” hade vi ingen aning om var vi skulle sitta men det visade sig vara på kortsidan mitt emot där de red in på arenan och inga störande huvuden framför oss så det var verkligen helt ok platser.

Alla typer av människor besöker det här eventet men visst var det väldigt många små flickor med sina föräldrar/mor-och-farföräldrar som vi såg. Vilken lycka för en hästtokig tjej att få se det här.

Och vad var det vi såg då? Jo det var en blandning av olika små tävlingar och uppvisningar.
Först (efter en lite uppvärmning av publiken med att göra vågen mm) så var det en slags poänghoppning. Första klarade hindret gav ett poäng, andra två poäng och tredje tre osv. Hur många hinder det var orkar jag inte räkna ut men som max kunde man få 65 poäng. Rev man ett hinder fick man inte de poängen vilket betyder att om man skulle riva så var det bra att göra det så tidigt som möjligt för att förlora så lite poäng som möjligt.
Och om man inte klarade tidsgränsen så fick man avdrag på slutet.

Sverige hade Malin Baryard med men tyvärr rev hon ett hinder i slutet av banan och förlorade ganska många poäng på det. Nu spelade det mindre roll för John Whitaker (ja han som varit med ”i alla år” numera 62 år gammal) red felfritt och snabbast av alla och tog hem segern i den tävlingen.

 
Glömde nämna att vi såg ytterligare en svensk. Det var precis när vi kom in till våra platser och det var säkert nån form av uppvärmning inför kvällens tävlingar. Och det var Peder Fredriksson vår silvermedaljör i senaste OS. Tyvärr såg vi honom inte tävla på riktigt.
 
 

Efter John’s vinst var det ett myller av folk som sprang in på banan och på ”några sekunder” flyttade ut alla hästhinder och iordningställde en ny bana. Den här gången för hundar!

 

Det var alltså dags för agility för ”stora hundar” och med stora menar vi typ boarder collies vilka var i majoritet. Herregud vilken fart de hade när deras mattar och hussar dirigerade dem genom banan som bestod av hinder att hoppa över, tunnlar att springa igenom och slalombana med tätt sittande stavar att sicksacka sig igenom.

 

Så var det dags för att bygga om arenan igen. Den här gången blev det en galoppbana med hinder för shetlandsponnys med deras små jockeys. Jisses vilken fart det gick med runt och över hinder!

 

Sen blev det dags för polishästarna att imponera. Metropolitan polisen med ca 10 hästar och ryttare visade prov på hur man rider nära varandra och har full koll på vad man gör. De hoppade över hinder, ibland i strömhopp ibland två och två i bredd och ibland tre i bredd och då pratar vi tajt mellan hästarna!

De visade prov på balans också när de under hoppen knäppte upp sina kavajer och tog av sig desamma. Efter ett varv med kavajerna i händerna blev det strömhopp igen och den här gången tog de på sig kavajerna i hoppen och knäppte knapparna! Imponerande! Men ännu mer imponerande var när de helt plötsligt under galopp knäpper upp och tar av SADLARNA och helt plötsligt sitter barbacka med SADLARNA i händerna under fortsatt galopp!!!!

Jämfört med detta var väl hoppen genom brinnande ringar eller hopp genom pappersvägg rena barnleken……

 
 
 

Sen blev det en kort paus och ny ombyggnad av banan. Den här gången en typ av utslagshoppning – The Winner Takes It All. Sju hoppare började och när en ny hoppare kom in på banan var han tvungen att välja ett hinder som skulle höjas. Klarade han/hon alla hinder (helt utan tid) så kom nästa in och tvingade välja ett nytt hinder att höja.

Rev man så åkte man ut direkt och klarade man så lades dessutom £500 i vinst potten (som jag tror gick till välgörande ändamål). Man hann köra fem omgångar innan det slutligen stod mellan två hoppare som då skulle hoppa den sist höjda banan på tid.

Den här gången var det en skotte som stod i final men rev tyvärr ett av de första hindren så vinsten gick istället till en holländare. Tyvärr inga svenskar med i den här hoppningen.

 

Fyra timmar senare med träsmak i baken och svårt kissnödig var vår tid slut och vi tog åter Overgrounden tillbaka hem. Nu var morgonens fina väder en saga blott och regnet var tillbaka. Men vi hade som sagt nära till tåget både vid arenan och nära hemma också så det var bara att bita ihop trots att vi inte hade några paraplyer med oss.

Vi var så glada att vi fick biljetter så sent och fått uppleva den här klassiska traditionen.

Väl hemma blev det matlagning för mig. Äntligen skulle crab cakes göras, det var länge sen Micke var iväg och köpte krabbköttet som nu hade tagits ur frysen. Det blandades med kryddor och blev till små ”pannbiffar” som stektes och åts med sallad och sweet chilisås och lite pressad citron. Jättegott – men nästa gång måste jag ha mer ströbröd i smeten då de ville gå sönder när de stektes. Inte så vackra alltså – men oj så goda!

 

Idag söndag morgon åter igen mulet och grått och mycket riktigt började det regna innan klockan blivit tolv. Vi tog en tur till golfshopen där vi brukat range träna. Micke behövde en ny turtle neck tröja att ha underst nu under vinterns kalla rundor.

Och då passade vi också på att besöka det stora Next-”varuhuset” som ligger i närheten. Så nu har vi äntligen hittat vårt ”bär-redskap” till Altea. Det som ska användas när vi bär upp vinglas och vin till terrassen. Det är alltid så knepigt med att bära glas på en bricka uppför och nedför trappan. Nu har vi alltså löst det med en slags ”vinkorg” eller vad man ska kalla det.

 

Och så har vi skaffat gran som vi nu klätt – så nu kan julen komma!

 

Nu har jag skrivit flera A4-sidor känns det som, men jag har inte skrivit om Mickes senaste golftävling med Clapham Society som var i onsdags så därför lämnar jag nu över tangentbordet till honom så får han dokumentera sina upplevelser från den dagen.

Själv ska jag börja förbereda kvällens middag – fisksoppa med smak av saffran och apelsin! Och till det en hemgjord alioli – när gjorde jag en sån sist??????

Ja så fick man (Micke) ta över tangentbordet till slut. Anne har många gånger påpekat att det tar ganska lång tid när jag skriver mina blogginlägg. Jag tror inte jag behöver hör det någon mer gång efter i dag.

Till saken, jag har alltså haft två ”tuffa” golfmorgnar den här veckar. I onsdags var det Clapham Society, där jag är medlem, som skulle ha årets sista tävling o middag. Det var även årsmöte och presentation av årets vinnare. Det hade varit riktigt skitväder i tre dagar innan och banan hade varit stängd. Jag hoppades på inställt men självklart så öppnade banan så det var bara att åka dit i kyla och regn. Nu hade vi tur ändå, regnkläder och paraplyet upp och ner på första nio men sedan bara kallt på andra nio.

Skönt att få komma in, strax innan mörkret, till en varm dusch och god middag. Jag ska inte bli långrandig men jag måste ändå nämna några av rutinerna vid middagen. Först är det ”bordsbön” som börjar så här, ”tack gud för alla puttar som gick i och för alla fairwais vi träffade” osv. Detta i närvaro av den golfspelande prästen i byn, som dessutom valdes till captain i societyn för nästa år.

Detta följdes efter en stund av en skål för drottningen och sedan en skål för ”absent friends” dvs de som av någon anledning inte var där och de som lämnat jordelivet under detta år. Jag måste också nämna att societyn bildades 1873 och hade då 41 medlemmar plus 30 damer! I år var vi fortfarande 41 medlemmar, dock inte någon kvar från 1873, och inga damer. Lite av en herrklubb alltså, som jag nämnt tidigare.

 

I fredags morse var det dags igen, ”kundvagnen” och jag lämnade garaget i totalt mörker och ösregn. Prognosen var tveksam men lovade ändå bättre väder lite senare. Vi dröjde så länge vi kunde med att gå ut och när vi till slut gick ut hade det slutat regna. Lite kallt men ändå en härlig golfdag med lite sol i vinden. När jag bytte skor efter rundan, man får inte ha golfskor i klubbhuset, så kom min kompis rödhaken (Robins) och hälsade på. Välmatad eftersom han bor vid klubbhuset. När vi ändå pratar om fåglar är det fortfarande häftigt att se de stora flockar av hundratals gröna parakiter som kommer flygande över banan på morgnarna.

 

.

 

 

 

 

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela