ohlssonsiamsterdam.blogg.se

Dagbok för våra år i Amsterdam & London.

I Sven-Bertil Taubes fotspår

Publicerad 2017-11-06 19:55:00 i Allmänt

Oj oj, den rubriken var inte lätt att förstå. Nåväl, som vanligt så visar det sig under inläggets gång. Det var ett tag sedan vi bloggade nu, nästan en hel vecka. Som jag förvarnade om i förra inlägget så fick jag ”betala” för min golfrunda förra tisdagen. Trots att jag spelade bra var jag uppenbarligen inte helt återställd efter min förkylning. På onsdagsmorgon körde jag Anne till vaccination hos vår ”veterinär” och när jag kom hem kändes det inte riktigt bra.

Det slutade med en rejäl influensa och sängläge i stort sett i två dagar. Inget kul ligga med extra fleecetröja under dubbla filtar och det känns som man har 40 gr feber men ändå fryser som en gris. Dessutom ont i ”hela magen” och i lederna. Nu gick det tack och lov snabbt över men en liten förkylning ligger kvar fortfarande. Jag försöker ändå leva efter min devis att ”man får inte vika ner sig”.

I veckan som gick kom också det sista beskedet om att vi fått rätt mot myndigheterna i Holland, vi hade ju inte kört mot rött ljus. Nu har dom till slut fattat det och som vi berättat tidigare så blev det två instanser med domare innan vi fick rätt. Nu har böterna återbetalats. Naturligtvis utan ränta. Så vi har ”lånat ut” pengar  till holländska staten i ett år utan ränta. Nu är vi inte sura för det utan bara glada för att vi fick rätt.

Anne fortsätter att ta fina bilder när hon åker båten på morgnarna och kvällarna. Nu är det ljust igen på morgnarna några veckor men beckmörkt på kvällarna.

 

I fredags kände jag att jag var lite på gång igen så jag åkte och storhandlade på förmiddagen. Det straffade sig naturligtvis på eftermiddagen. Det blev en eftermiddag i soffan framför TV med golf och diverse andra program. Engelsk TV, framförallt BBC, visar många bra dokumentärer och man tar sig alltför sällan tid att titta på dom. Jag hittade en om SAS planet som störtade i Gottröra den 27 dec 1991. Mycket intressant att minnas tillbaka och få allting serverat i en timmes program. Kul också att se hur det såg ut på den tiden.

 

Lördagens höjdpunkt skulle senare bli middagen med Per o Christine, Emma, Kalle och Pers son Victor och hans sambo Susanne. Dagen började dock för oss med en sen frukost som vi ”lyxade” till lite genom att jag gick till Tesco (närmaste lilla butik) och köpte färskt bröd. Eftersom ”hemarbetaren” varit sjukskriven i veckan så fick vi sedan hjälpas åt att städa. Något som jag kallar för, Annes ”hemarbetarträning”. Hon måste ju hålla kunskapen vid liv. Hon fick godkänt den här gången också och kommer säkert att ta examen i ”hemarbetarskolan” innan vi flyttar härifrån 😊

Efter, återigen, lite TV tittande på eftermiddagen var det så dags att åka till Covent Garden och vårt ”stamställe” Balthazar. Där har vi varit ganska många gånger nu och framförallt med gäster. Vi har aldrig varit missnöjda. Vi åkte tunnelbana och det var en upplevelse i sig. Proppfullt tåg där föraren mer eller mindre fick hota folk som försökte klämma sig in i tåget. Han gjorde det dock med glimten i ögat och till slut kom tåget iväg, detta gällde på i stort sett alla stationer. Väl uppe på Covent Garden var det smockfullt med människor, vi påmindes då om varför vi själva inte åker in till city speciellt ofta. Det är för turister, men Covent Garden ändå ett ställe man inte får missa. Mycket gycklare och gatumusikanter och försäljning av allehanda slag bland annat kanderade äpplen. Per hade tydligen blivit uppdragen av någon och fick hjälpa till inför publikens jubel.

 

Middagen blev jättetrevlig med god mat. Jag tror att alla var nöjda med både atmosfären och maten. Det åts en hel del fina hamburgare men för min egen del blev det musslor som var jättegoda. Vi slogs återigen över hur ”välartade” och trevliga Emma o Kalle är. Dom kommer inte att göra Per o Christine besvikna i framtiden. Dessutom verkar Emma fortfarande vara inne på att kanske bli polis. Hon är snart 18 så det börjar bli dags att tänka på jobb. Jag har i alla fall flera gånger talat om för henne att jag haft/har världens bästa jobb.

Nu hade hela gänget varit på stan sedan tidig morgon och var rejält trötta i ben och fötter. Innan det var dags att åka från restaurangen var Kalle så trött att ögonen nästan ramlade ihop på honom. Vi skiljdes åt utanför och själva var vi hemma vid niotiden igen. Bilder på gänget på restaurangen kommer i ett senare inlägg eftersom de inte finns i våra telefoner. 

I går, söndag, hade vi inget alls inplanerat. Återigen en sen frukost och sedan en promenad i det fina vädret. Vi gick ut genom parken och utmed floden ner till Sainsbury. En kompletterande handling i vår stora affär och sedan motsvarande promenad tillbaka. Lite fina bilder blev det som visar på att det härliga klimatet gör att det fortfarande finns fina växter igång, även om träden fullständigt vräker ner sina löv på marken. Dammen med fontänerna är för övrigt fixad sedan en tid och är nu jättefin.

 
 

Väl hemma igen blev det en riktig ”slappareftermiddag”, skönt med sådant ibland faktiskt och att inte ha något planerat hela tiden. Lite glögg, pepparkakor o stiltonost framför TV´n är inte fel. Först spännande golf där Justin Rose återigen vann. Sedan fotboll, bland annat Chelsea - Manchester U på Stamford Bridge, inte långt härifrån. Den matchen var för övrigt en av anledningarna till att Per o Christine med familj var här. Per, Victor och Kalle skulle se matchen. Tyvärr blev dom nog besvikna eftersom Chelsea ryckte upp sig och vann med 1 – 0. Dom är Man United fans vad jag vet. Vid 19 tiden, en stund efter att matchen var över så var det som vanligt bilkö på gatan utanför oss. Då skulle alla som parkerat i området ta sig ut härifrån.

Till middag blev det Annes köttfärsbiffar med sötpotatis. Som vanligt stöttade jag vid matlagningen, med muntra tillrop från barstolen vid köksön.

 

I dag, måndag, så var hemarbetarens sjukskrivning över. Dags att börja jobba igen. Vi vaknade till en härligt klar men kall morgon. Första gången den här hösten som det var frostvitt på taken och även på gräsmattan. Dock 5 gr på balkongen så alla växterna mådde bra. Jag hade för säkerhets skull flyttat in de känsliga växterna mot fönstret. Med solens hjälp så försvann frosten framåt 10 tiden.

Hemarbetarens första arbetsuppgift blev att frosta av frysen. Det var behövligt och perfekt att kunna ställa ut innehållet i skuggan på den kalla balkongen. Efter det hade jag planerat en långpromenad åt samma håll som jag gjorde för ett år sedan. Lite kul att gå i samma områden nu när man hittar bättre och känner igen sig och får en annan bild av det man ser.

Nu närmar vi oss snart rubriken, om ni glömt den så är den ”I Sven Bertil Taubes fotspår”. Vi är inte riktigt där ännu, men snart. Jag gick först upp till New Kings Road, som är fortsättningen på klassiska Kings Road, jag fortsatte sedan bort mot Putney Bridge. Man passerar då bland annat Parsons Green som är ett lite ”finare” trevligt område med affärer och restauranger. Det var förresten där det sprängdes bomber på ett tunnelbanetåg för en tid sedan. Där New Kings Road slutar vid Putney Bridge tog jag en publunch, en wrap och en öl, välbehövligt efter hyfsat lång promenad.  

Där hade jag nått vändpunkten och började gå tillbaka mot ”reservatet” där vi bor. Och nu kommer rubriken! Någonstans halvvägs hem till oss bor nämligen Sven Bertil Taube. Jag har läst att han dagligen tar sin promenad i Hurlingham Park eftersom den ligger ett halvt kvarter från där han bor. Dessutom är det en bra gångväg där han, som har dålig syn, kan gå runt utan problem. Jag vet mycket väl var parken ligger även om jag inte varit in i den. Parken var en av de minsta jag någonsin sett. Jag förstår att han gillar gångvägen för den gick runt i en cirkel och var inte längre än totalt hundra meter. Anne hade beställt en selfie på mig och Sven Bertil men tyvärr blev det ingen eftersom han inte var där men jag tog ett par bilder i parken. Jag kanske får bli en ”paparazzi” och vara där varje dag tills han kommer.

 

Under promenaden kändes det friskt i luften, framförallt om man var i skuggan men väl hemma på balkongen i full sol var det härligt. Så efter tre och en halv timme ute så blev det en fika i solen på balkongen. Nu, 16.45, är det skymning och om en stund är det mörkt. Vi tror oss minnas att det som tidigast blir mörkt 16.30. Helt ok med svenska mått mätt.

 

Nu är det ”Remembrance” time här i England. Man minns de som offrat sina liv i krigen. En historia som vi svenskar tack och lov är skonade från men som verkar ena folket på ett fantastiskt sätt. För att visa detta och för att samla in pengar till de drabbade säljer man poppies. En poppie är en vallmoblomma och den här har sin historia från första världskriget då engelsmännen stred i södra Europa där vallmon blommade för fullt. Det började 1915 med ett berömt poem av en kanadensisk soldat som just förlorat en vän i kriget, Han var inspirerad av ett blommande vallmofält när han skrev. Bara något år senare blev hade det blivit något som såldes till förmån för krigsveteraners försörjning.

Man ser nästan ingen som inte har en poppie på kavajslaget, tröjan, rocken osv. I stort sett alla i TV har också poppies på sig. Vid alla minnesmonument ligger mängder av stora poppiekransar. I år firar poppien hundra år. Nästa söndag är det Remembrance day, vilket är slutet på denna tid, då har man bland annat två tysta minuter kl 11.00. Till och med min golfklubb har gått och meddelat att det ska vara två tysta minuter på banan då, under den tävling som pågår.

 

I morgon bitti är det golf igen, i natt ska det inte bli lika kallt och dessutom mulet. Kanske kan det bli som förra tisdagsmorgonen då vi spelade på en torr bana redan 07.45.

Tack för den här gången.

 

 

 

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela