ohlssonsiamsterdam.blogg.se

Dagbok för våra år i Amsterdam & London.

Olyckshelg

Publicerad 2018-05-11 19:38:00 i Allmänt

I lördags morse åkte vi med ”fakirplanet” kl 07.00 från Heathrow mot Sverige. Även om det var tidig uppgång så var det en härlig morgon med blå himmel. Fin flygtur där jag kunde se hur vi passerade utanför Amsterdam. När vi kom till Sverige kunde jag följa med från Eskilstuna och vidare över Bredsandsbadet utanför Enköping. Vi landade på Arlanda på tid, 10.20 och var hemma i huset före 12.00.

 

Prognoserna lovade sommarväder och det var inga stora jobb planerade utan bara njutning. Vad kunde gå fel? Perfekt med andra ord. På tomten såg allt bra ut, lite grönare än för två veckor sedan då vi var hemma senast. Det som stack ut mest var det japanska körsbärsträdet som blommade för fullt. Det har nog aldrig varit så fint. Även i växthuset såg allt fint ut. Vinet utvecklade sig en del bara på de dagarna vi var där och lite smålökar var i full blom.

 
 
 

Anne åkte direkt mot ICA Maxi och jag började med att fixa lite fågelholkar. Några skulle flyttas så att de inte skulle försvinna när arbetet på gatan börjar, några skulle lagas och någon målas. Härligt att gå i endast kortbyxor och kunna göra lite småsaker här och där. Jag satte också upp hängmattan, mysigt att vila en stund där på eftermiddagen. Det blev också en utedusch innan eftermiddagen var över. Vattnet var härligt uppvärmt efter dagens solsken.

 
Söndagen blev till att börja med ännu en härlig dag i trädgården. I dag kunde också Anne njuta av vädret fullt ut. De senaste gångerna vi varit hemma har hon alltid behövt åka i väg någonstans, till jobbet, klippa håret eller besöka någon. Jag fortsatte med mina småjobb, bla städning av dammen, kompletterande rabattstädning och krattning av berget ner mot vägen.
 

Vi var också till Bauhaus och köpte tio säckar jord. Varför det kanske ni undrar. Jo för att vi hade en hyfsat stor hyrbil vilket vi inte kommer att ha tillgång till när vi flyttat hem i höst. Då är det vår lilla BMW cab som gäller första tiden. Det kommer säkerligen att finnas ett behov av lite jord även om det börjar bli höst då.

Och så hände då det som inte får hända. Vi skulle duscha ute och Anne snubblade på trädäcket utanför vedboden. Hon föll mot ett planteringsbord och vidare ner i golvet där hon tog emot med högerhanden. Det syntes direkt att det var allvarligt, fruktansvärd smärta och hon var totalt oförmögen att röra armen. Dessutom såg hon ut som hon skulle svimma vilken sekund som helst. Bara att packa in henne i bilen och åka mot Huddinge sjukhus, vilket skulle bli en upplevelse som vi aldrig glömmer.

Efter att ha anmält oss i receptionen med ett förmodat armbrott och svår smärta blev vi placerade sittande i väntrummet med alla andra som väntade. Totalkaos på akuten och det verkade inte göras någon som helst bedömning av vem som verkligen behövde akut hjälp. Vi tyckte i det läget, flera gånger, riktigt synd om personalen som absolut inte räckte till.

Efter över en timme fick vi träffa två sköterskor som i stort sett noterade händelseförloppet och att det behövde röntgas. Efter ytterligare en timme kom en stressad ung kvinnlig underläkare och kollade upp alla som skulle röntgas. Det kändes mer som att logistiken var viktigare än orsaken till att man var där. Hon kände lite på Annes fingrar. Alltså ingen som helst undersökning av rörelseförmågan i armen, före röntgen.  Dessutom ingen hänsyn till smärtan. Fortfarande var Anne sittande i en soffa i en korridor medan andra utan synlig smärta eller skada fick lägga sig på britsar i rum.

Plötsligt skulle vi gå till röntgen, en ”promenad” på flera hundra meter, fortfarande med outhärdlig smärta. Sedan tillbaka igen och efter en kvart ville dom att vi skulle gå tillbaka till röntgen för en komplettering. Då fick Anne höra att dom inte sett någon ny fraktur men en gammal fraktur. Hon har aldrig brutit armen tidigare. Då började vi ana oråd. Den gamla skadan skulle kunnat vara hennes armbågsskada för åtta år sedan men det var definitivt ingen fraktur.

Det hela slutade sedan efter sju timmar med att läkaren berättade att det inte fanns någon fraktur och att det är rörelse och sjukgymnastik som gäller. Fortfarande med en smärta som var outhärdlig. Anne fick tjata till sig två citodon och ett recept samt en mitella att stötta armen med. Läkaren sa att Anne skulle gå till vårdcentralen/husläkare om det inte var bra om två veckor. På receptet visade det sig vara smärtlindring/citodon för två dagar.

Natten var en ”mardröm” och på måndag morgon var smärtan om möjligt ännu värre. På måndagen bokade vi om vår tänkta hemresa från måndag till onsdag eftersom det var otänkbart att Anne skulle orka med en flygresa med allt vad som tillhör. Och då menar jag inte besöket i loungen. Vi lyckades få tag i de sista flygbiljetterna som kostade därefter. Jag åkte också till närmaste Avis i Globen och förlängde hyrbilsavtalet två dagar. Smärtan fortsatte att stiga och det fanns ingen position som var ok för armen.

På tisdagen var smärtan lika illa om inte värre. Det låter som om jag överdriver men när jag kommer till slutet kommer ni att förstå. Anne ringde till vår vårdcentral i London och fick en tid redan onsdag kväll. På tisdagen visade sig också ett litet blåmärke efter en blödning i överarmen. Detta märke växte sedan dag för dag vilket också tydde på att något var fel.

 

När vi på onsdagen, efter svårt kämpande av Anne, kom hem till London var det dags för besök hos läkare igen. Den här gången började läkaren med att undersöka rörligheten i armen och förstod direkt att något var fel. Eftersom röntgen på HS inte visat något så trodde han, med viss reservation, att det var ligamentskador. Antingen partiella eller totala. Men han var tydlig med att man måste komplettera med ny röntgen och magnetröntgen. Detta skulle ske så fort som möjligt. Bra bemötande och en läkare som förstod att något var helt fel. Han skrev också ut riktig smärtlindring som kanske hjälpte lite men under omständigheterna inte var tillräckligt. Dessutom sjukskrev han Anne i två veckor med orden ”till att börja med”.

I går, torsdag, kontaktade Anne försäkringsbolaget där hennes jobb försäkrar sina anställda. Det ledde till en tid samma eftermiddag på en privatklinik. Den läkaren gjorde en ännu grundligare undersökning av rörligheten och sa direkt att det måste vara något som är brutet. Det blev en ny röntgen, som genomfördes på kliniken, och tro det eller ej, men bilderna visade tydligt att högra axeln var helt ur led. Armens ben ska ligga i ”klykan” snett upp i bilden. Man kan bara säga ”bra jobbat Huddinge sjukhus” ☹

 

Detta förklarade smärtan och den stora blödningen. Axeln som hoppat ur har i fyra dygn legat och trasat sönder muskler och annat runt om kapseln. Snacka om smärta. Förutom att en sådan sak normalt är väldigt smärtsam ska den ju också läggas tillbaka så fort som möjligt, alltså direkt efter händelsen. Läkaren blev väldigt förvånad när han hörde berättelsen. Han kände dessutom till Karolinska som ett väldigt proffsigt sjukhus och kunde inte förstå hur dom missat detta. Dessutom sa han att det kan bli svårt at få tillbaka axeln på plats efter så lång tid som fyra dygn.

Han sa sedan att han skulle försöka fixa det själv innan han remitterade vidare. Först gav han Anne en bedövningsspruta med ca tio cm lång nål rakt in i axeln. Kraftfull bedövning som skulle räcka i 8 timmar. Han fick inte ge morfin på kliniken eftersom man inte var operativa. Han tog fram lustgas för att ta till om det behövdes. Först fick Anne ligga på en brits med armen o axeln hängande utanför. I handen höll hon en tyngd, omväxlande tre och fem kg. Detta, i kombination med bedövningen, skulle kunna hjälpa till att få axeln tillbaka i led igen. Det lyckades inte men kanske påbörjade det hela i alla fall.

 

Efter det bestämde läkaren att han skulle försöka bryta tillbaka leden. Han fick hjälp av en sköterska som med hjälp av en tvinnad handduk runt Anne skulle hålla emot. Det var här lustgasen skulle behövas men den hjälpte inte. Och som han jobbade!!! han bände, tryckte och drog så han svettades. Anne har tack och lov hög smärttröskel och sa till honom att gör vad du vill bara det blir bra. Efter ca tio minuter sa han plötsligt att han trodde att den kanske var tillbaka. Han hämtade ultraljudsutrustning och kollade och tyckte det såg bra ut och beordrade ny röntgen.

Röntgenbilden visade att leden var på plats. Vilken kille han var den läkaren! Så energisk, ödmjuk och han gav inte upp. Detta trots att det var en sak man normalt sett inte gör på den kliniken. För Anne blev det dock en jobbig natt igen men det berodde nog mer på allt som läkaren gjorde när han fick armen rätt igen. I dag har allt känts bättre, smärtlindringen fungerar nu eftersom det inte är något som ligger och trasar sönder längre. Dock känns det som att det är långt kvar tills det är läkt och även om smärtan lindrats så finns den fortfarande där.

I dag var vi dessutom tillbaka på kliniken för en magnetröntgen. Det var för att kolla hur mycket som är trasigt och vad som kan göras i rehabiliteringen. Anne fick åka in i ett trångt rör vilket tydligen inte var så mysigt. Hon var därinne i 25 min. Det gick dock bra så nu ska hon tillbaka nästa torsdag och träffa läkaren och få sin ”dom”. Hur som helst känns det ok nu att veta att det är på rätt väg.

Däremot inte alls ok med hur Huddinge sjukhus misslyckade med i stort sett allting. Ingen undersökning av rörlighet/smärta, misslyckad röntgen trots två försök, ingen alternativanalys vad det kunde vara om det inte var brutet och framför allt att man överhuvudtaget inte tänkte på att axeln kunde vara ur led med tanke på vad Anne berättade om händelsen. ☹☹☹

För att återkomma till tiden i Gladö, som endast kom till pga besiktningen av huset, så gick allt annat bra 😊 hur man nu kan säga det. Besiktningen av husen, både inne och ute och provtryckningen av skorstenen gick bra. Brunnen kom man inte åt eftersom pumpen och hydroforen sitter i vägen. Grannen, på vars tomt brunnen ligger, lovade dock att se om hennes pappa, rörmokaren, skulle kunna öppna upp tills man ska besiktiga hennes fastighet.

Som sagt, en del småjobb blev gjorda som gör att det ser ok ut inför sommaren. Det var massor av pollen överallt och jag spolade av bilen så den inte ser helt övergiven ut. Resten får kommande regn ta hand om. Dessutom fixade jag till nya vattentunnor för regnvatten. Eftersom vi inte haft sjövatten på flera år så behöver vi regnvatten. Jag köpte två nya på 100 l vardera och kopplade dessa till de två gamla så att vi nu kan samla nästan dubbelt så mycket vatten. Vi längtar verkligen efter att få vatten och avlopp.

Lite mys blev det också vad gäller middagarna. Första kvällen gjorde Anne en fantastisk paj med kräftstjärtar, dill, fetaost och purjolök i fyllningen och räkor på toppen. Söndagen blev det av förklarliga skäl ingen middag. I måndags grillade jag den entrecote som var tänkt för söndag och till den åt vi sparris och marinerade champinjoner. Slutligen blev det grillade stockholmare (korv) på tisdagskvällen, efter att vi ätit entrecotemacka till lunch av resterna från kvällen innan. Jag uppskattade nog allt bättre än Anne som inte hade någon större matlust pga smärtorna. Bilden, från i lördags, visar också en liten campari tillsammans med Annes ”installation” av ”egenodlade” små påskliljor och murgröna.

 

Nu ser vi framåt och tar en dag i taget och hoppas att det inte tar alltför lång tid innan Anne är återställd. Som ni förstår har ordet "hemarbetare" haft en helt annan inebörd de senaste dagarna, och det kommer att fortsätta en tid :) 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela